Jag förstår inte hur man kan lyckas samla på sig så himla mycket saker och samtidigt vara omedveten om det. Från att inte kunna hitta någonting användbart i garderoben till att ha ångest över att man vill trycka ner allt i en liten resväska. För att inte tala om alla miljoner nagellack. Eller alla miljoner smycken. Eller allt annat skit man kan trycka in i en stackars etta på trettiotre kvadratmeter. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan min fantastiska familj.

Apropå fantastiska så kommer jag sakna mina fina vänner som jag fick säga hejdå till idag. Att sedan sitta med tårar i ögonen under ett restaurangbesök hör väl till antar jag. Det är en klen tröst att jag köpt en ny telefon och impulshandlat ett par nya löparskor för motivationens skull.