Jag hade räknat kallt med att kunna slappna av i veckan och låta verkligheten sjunka in. Istället sitter jag med den vanliga ångesten över att behöva ringa massa samtal under morgondagen. Det är märkligt hur man har kunnat arbeta med telefonen som redskap i nästan två år när det är det värsta man vet att behöva ringa ett litet samtal.

Idag har jag förmodligen mått som jag har förtjänat efter två kvällar fyllda av trevligheter. Viljan att ta tag i disk och packning har inte riktigt infunnit sig och istället har jag umgåtts med underbara människor. Nu hade jag dock tänkt göra ett ryck för att packa undan några saker ur lägenheten. Det är ju trots allt inte ens en vecka kvar till avfärd.